>> Jag hade blivit inbjuden till berättarfestivalen i Ljungby
och tackat ja utan att tänka närmare på saken. På väg i bil från Stockholm insåg jag plötsligt att den här gången var jag ju inbjuden som berättare, något som jag aldrig provat på.

Och då dög det inte att stå och mala om egna böcker och läsa innantill, som på ett vanligt författarbesök! Ont om tid var det också, jag dundrade på i otillåten hastighet på E 4:an riktning Ljungby medan jag försökte sno ihop en historia i huvudet som jag skulle kunna stå och berätta utan fusklapp i tre kvart på Ljungby torg. Min cykel som var fastspänd bak på bilen trillade av i farten, studsade några gånger och la sej till ro på mittremsan. Jag såg det i backspegeln men hade inte tid att vända.
Om jag skulle komma ihåg allting måste historien hänga ihop så att händelserna krokade i varann, det fattade jag. I berättande duger det inte att luta sej mot snitsiga formuleringar, dem kan man råka glömma och då står man där och tuggar luft inför hundratals personer. Man måste ha hela berättelsen med sej, som en hund i koppel ungefär.
Jag hann slänga in bagaget på hotellet och äntra scenen på Ljungby torg. Då började det ösregna!!
Det blev ett av mitt livs stoltaste ögonblick. Jag berättade i tre kvart drygt – och folk stod KVAR, under paraplyer och hopvikta tidningar. Jag såg min historia landa.

Min nisch som berättare är det komiska/groteska. Andra berättar covers på nordiska gudasagor och grekiska myter, en del bara trallar på och är stora naturbegåvningar. Det finns alla sorter. Berättandet är ett möte ansikte mot ansikte som varken böcker, filmer, youtube eller läsplattor kan åstadkomma.

Under 2010 har jag bland annat deltagit i berättarfestival i Skellefteå och Blekinge (Berättelser under eken).

Tillbaka till nyhetsarkiv >>
Tillbaka till Hänt under 2009-2010 >>